Mina råd som egenutgivare

11134407_10205222126765109_888772604_n

Att starta bokförlag för att bli egenutgivare var för min del något jag beslutade mig för i samband med att jag drog igång projektet ”Livsberättelser ur ett Malmö i förändring”. Jag hade manuset till min första bok i stort sett klart och tänkte då att det nog skulle vara en galen idé att försöka förmå något av de etablerade förlagen till att nappa på ett socialt projekt som innefattade totalt tio böcker. Tio böcker som speglar lika många livsberättelser av helt vanliga äldre Malmöbor, vilka i sin är tänkta att representera den mångfald av folkgrupper och identifikationer som staden består och historiskt sett alltid har bestått av.

Utan att veta vad som hade hänt om jag valt att söka publikation via redan existerande förlag, kan jag konstatera att den väg jag istället valde, är ett lärorikt och stimulerande äventyr. När jag startade hade jag inte mycket till vare sig erfarenhet eller professionell kunskap om branschen. Jag skulle inte nu heller påstå att jag har det, men jag har turen att ha vänner som jag hela vägen har kunnat konsultera och lära utav. Med deras hjälp har jag lärt mig alltifrån hur man får skaffar ISBN-nummer, till hur man ansöker om stipendier och bidrag. Så även om det i många stycken kan vara ett ensamt arbete där allt egentligen vilar på de egna axlarna, är det lika mycket ett samarbete som inkluderar flera aktörer och därmed kompetenser.

Exempel på en sådan kompetens är den som finns samlad i tryckeriet jag använt mig av. Till den första boken hade jag ingen budget för den grafiska formgivningen, vilket ju är ett hantverk för sig. Genom tips från en grafisk formgivare om att vara ihärdig, lyckades jag förmå tryckeriet att ”sätta” boken för ett ytterst blygsamt tillägg på priset. Nyligen publicerade jag den andra boken i samma serie och till den var väldigt mycket av det kringarbetet redan gjort inför tryckningen. Arbetet med den tredje boken är igång och den beräknas vara klar till hösten.
Förutom jobbet med livsberättelserna har jag fått förfrågningar om att skriva självbiografier i rollen som spökskrivare. Det är något som jag står kluven till då marknaden är full av sådana böcker. I det fallet tror jag att Oral History är en genre som kan komma att etablera sig som ett alternativ när publiken tröttnat på självbiografiernas egocentrerade jagperspektiv.

Något som jag också lockas av, är ett erbjudande om att ingå i ett författarsamarbete. Det projektet är tänkt att resultera i en handledningsbok som riktar sig till grundskolelärare inom de samhällsorienterade ämnena. Efter att själv ha varit ute och undervisat högstadieelever i muntlig historia, är jag övertygad om att en sådan bok kan hjälpa inte bara lärarna, utan framförallt ungdomar som befinner sig i en ålder då de behöver så många goda förebilder de bara kan få. Att lära sig intervjua och skriva någon annans livsberättelse är en utmärkt metod för att skapa sådan förståelse kring sig själv och sin sociala kontext.

Ljuba Fredenman, Egenutgivare