Kim Larsson – Mina erfarenheter av egentugivning

10451778_855376044523581_7683827427697552815_n

Jag är både poet, fackförfattare, antologiredaktör och redaktör för nättidskriften Eremonaut – som jag startade 2010 – och jag har alltid sett egentugivningen och printondemandtekniken som  självklara delar av min arbetsprocess. De digitala plattformar som finns idag är extremt kostnadseffektiva, snabba och pålitiliga, och dialogen mellan mig och de printondemand-företag jag har valt har alltid varit rak, snabb och tydlig. Hittills har jag använt mig av företagen Books on Demand (BoD) och Vulkan. Hittills har jag gett ut två fackböcker (ämnen: litteraturvetenskap och kriminologi), tre antologier och en omfångsrik diktsamling, som jag skrev tillsammans med femton andra personer.

De böcker jag har gett ut har (med ett undantag) ingen större kommersiell potential, och antagligen hade det varit omöjligt för mig att få dessa böcker antagna av ett traditionellt förlag – men inte för att böckernas kvalité brister, utan för att de helt enkelt inte säljer tillräckligt mycket för att en traditionell förläggare ska ta sig an dem. Och jag skulle troligen inte kunna betala för en traditionell bokupplaga på egen hand. Att trycka hundra eller tvåhundra exemplar av varje titel skulle kosta mig tiotusentals kronor. Pengar som jag helt enkelt inte har.

I nuläget har ju de flesta förlag dessutom övergett den smala litteraturen, och egentugivning är det självklara alternativet för den som brinner för sina verk och inte låter sig nedslås av krassa ekonomiska och värdsliga omständigheter. Och jag kan inte förneka att det finns en revolt med i bilden också – det är en märklig och härlig känsla att sluta fjäska för förlagen, och att istället sälja böcker på egen hand, sluta vänta på hopplösa refuseringsbrev, och att slutligen se sina böcker på topplistor på nätet, och på bibiliotek.

Den underligaste bok som jag har varit med om att ge ut är jättediktsamlingen Hemsand 2, som Stockholms stadsbibiliotek och Dieselverkstadens bibliotek köpte in direkt efter utgivningen. Hemsand 2 är i A4-format, och sidantalet är 308. Detta är en riktig koloss till bok, och att trycka boken på egen hand, på traditionellt sätt, det hade varit oerhört kostsamt och nästan omöjligt. Bokmanuset skickades dessutom till ett trettiotal förlag, och inget av dem förstod sig på boken, men den fick väldigt fin uppmärksamhet och uppskattning när den väl fanns på marknaden, och gruppen bakom boken intervjuades i den ansedda tidskriften Populär poesi på hösten 2013.

Min senaste bok heter Styckmordet/epilogen, och detta är en fackbok. Boken handlar om ”Styckmordet” (fallet da Costa/1984), och detta är också en bok som är svår att hantera för ett traditionellt förlag. Fallet da Costa är förvisso spännande, det finns alltid ett stort allmänintresse, en publik, men de flesta förlag är väldigt defensiva, och betraktar nog denna bok som en kuriositet, men boken säljer redan bra, att döma av topplistor på nätet, och de reaktioner jag har fått hittills är väldigt positiva. Och återigen har jag tagit saken i egna händer, kapat alla mellanhänder och rundat de tungrodda förlagen. Det är jag som bestämmer över processen, den ekonomiska överblicken är glasklar, och jag kommer säkerligen att fortsätta vara egenutgivare. Jag stortrivs verkligen.

Men självklart finns det nackdelar och fallgropar, och för en ovan egenutgivare kan arbetsbördan kännas överväldigande. Det finns en massa tekniska aspekter att ta hänsyn till inför ett boksläpp, sådant som ett traditionellt förlag brukar ta ansvar för, på gott och ont. Förlaget kan lyfta ansvar från författaren, men tar också kontroll över arbetsprocessen, och den kreativa friheten för författaren kan bli väldigt begränsad.

Som egentutgivare har jag däremot helt fria händer, på gott och ont. Det är bra att ha någon att diskutera manuset och boken med, för det är väldigt svårt att ta hand om ett bokmanus helt ensam, och korrekturläsningen är nog den största utmaningen – det gäller att kunna bedöma sin egen professionella förmåga, att vara realist. Som egentutgivare är det lätt att överskatta sig själv, att se sig själv som någon sorts allkonstnär, men korrekturläsning är en svår uppgift, som brukar överlåtas åt proffs. Jag har personligen lätt för att läsa korrektur, och har korrekturläst alla mina böcker, med gott resultat, men jag kan verkligen inte rekommendera detta – har du någon till hands som kan korrekturläsa gratis eller för en billig penning, så anlita den personen.

Och likadant med omslaget – är du inte en visuell person med erfarenhet av omslag, gör ett väldigt enkelt omslag (med hjälp av en mall) eller överlåt omslagsskapandet åt ett proffs. Omslaget är väldigt viktigt, och tyvärr har många böcker (både de egentutgivna och de förlagsutgivna) oambitiösa och föga lockande omslag. Jag är själv bildmänniska, och har ritat och målat i många år, men jag upplevde omslagsskapandet som en stor utmaning i början, och det var svårare än jag trodde. Jag har gjort mina omslag själv, och har fått lära mig tekniken steg för steg. Omslaget ska inte vara någon sorts konstverk, det ska ha rätt upplösning och mått, och det ska se bra ut på internet – på internet syns ju kraftigt förminskade bilder av omslagen, och det är bra om detaljerna och titeln framgår i litet format. Och omm man tittar på mina omslag så ser man att de blir mindre och mindre ”arty”, och de blir mer och mer anpassade för en marknad – detaljerna blir färre och färre, och helheten blir skarp och effektiv, och jag har överhuvudtaget förenklat min arbetsprocess under åren. Jag har försökt arbeta målinriktat, med fötterna på marken. Jag har funderat på vilken min målgrupp är, vad jag vill uttrycka, var min plats på kulturkartan är, vem jag är o.s.v.

Och om jag har något allmänt råd att ge så är det: keep it simple. Som egenutgivare har man lite pengar, och kanske lite tid också, på grund av jobb, barn, relationer o.s.v., och jag rekommenderar någon sorts punkfilosofi – fråga ingen om lov, bara gör, och gör saker så billigt som möjligt, och förakta inte enkla lösningar. När jag har gjort mina böcker har jag använt traditionella ordbehandlingsprogram (och sedan har jag konverterat mina filer till PDF-filer), och omslagen har jag gjort med paint.net, ett gratisprogram som går att ladda ner på fem minuter. Med hjälp av paint.net har jag också gjort bilder som jag har sålt till en författare. Jag har verkligen jobbar professionellt med detta enkla program, och ser alltid till resultatet, oavsett hur verktygen ser ut.