Min tjugonde bok höll på att aldrig bli färdig

Kim01

TudorRosen Kampen om makten har legat och surrat inom mig sedan jag köpte min hund Tudor för två år sedan. Eftersom jag skriver historiska äventyrsböcker tyckte jag det skulle vara roligt att skriva om Tudorfamiljen i England, på grund av att min hund var döpt efter dem. Det var lättare sagt än gjort.

Det fanns inte så många faktaböcker om den person jag ville skriva om, Henrik VII, som var far till Henrik VIII. Om den sistnämnde fanns det mängder av böcker. Men jag ville börja med Henrik VII, eftersom det var han som startade Tudordynastin.

Att skriva historiska äventyrsböcker, baserade på riktig historisk fakta och riktiga historiska personer, innebär att jag måste vara något av en detektiv. Allt ligger inte bara serverat att plocka åt sig, jag måste leta upp det mesta själv.

Där är nätet en bra källa, där hittar jag utländsk litteratur jag kan beställa hem över Amazon. Även Antikvariat och Bokbörsen döljer många bokskatter. Till slut fick jag tag på vad jag behövde och började läsa in fakta. Det var tunga böcker på engelska och det gick trögt.

När tankarna på en helt annan bok dök upp i huvudet, Sveriges Pompeji Sandby borgs öde, lät jag mig lockas att skriva den boken först, medan jag läste fakta för TudorRosen Kampen om makten. Även min nya skrivbok, Att hitta glädje i skrivandet, prioriterade jag upp, eftersom den skulle bli klar till sommarens skrivarkurser.

Aldrig hade jag kunnat ana vad 2015 skulle föra med sig.

Först blev min äldsta hund, Pluto, sjuk. Det konstaterades att han hade en tumör i huvudet. Han var pigg och glad, blödde bara lite näsblod. En vecka senare fick han störtblödning och dog. Det gick alldeles för fort. Jag var chockad och kunde inte hitta orden.

Min då snart 92-årige pappa, som jag pratade med varje dag och berättade allt för, tröstade mig och sa att allt skulle ordna sig, för allt var möjligt. Jag svarade att han fick se till att hålla sig frisk och leva länge, för jag orkade inte med mer sorger och bedrövelser.

Min yngre hund skadade sig och jag fick köra tre timmar till Jönköping för operation, med flera månaders konvalescens som följd. På djursjukhuset satt jag och läste korrektur på skrivboken, medan jag hade ångest för att jag inte kom vidare på TudorRosen Kampen om makten. Tiden började rinna iväg. Sveriges Pompeji Sandby borgs öde var klar och skulle gå till tryck samtidigt med Att hitta glädje i skrivandet. När de hade gått iväg skulle jag resa till skrivarstugan och vrålskriva för att hinna få TudorRosen Kampen om makten klar i tid.

Jag packade väskan och åkte till Skåne. Hundarna fick följa med. Maken körde mig dit, lämnade av mig och återvände hem. Jag behövde vara själv och fokusera. Samma dag jag kom ned ringde telefonen. Det var hemtjänsten. Pappa hade fallit och brutit lårbenshalsen.

När jag fick samtalet satt jag i en vilstol i skuggan, det var närmare 30 grader varmt. Jag hade just upptäckt att det fanns många bra engelska faktaböcker på Storytel. Bland annat den faktabok jag hade problem med att ta mig igenom, den om Henrik VII, den som var så viktig för min bok om Tudorfamiljen. Jag hade svårt att förstå den engelska faktaboken och fick ständigt slå upp orden, trots att min engelska är bra. I efterhand förstår jag att det berodde på att jag var pressad.

När jag hittade boken på Storytel gjorde jag som så, att jag både lyssnade och läste samtidigt. Då förstod jag allt! Jag var så lycklig och tänkte att jag skulle hinna få klar min bok i tid. Då kom samtalet från hemtjänsten.

När de ringde första gången var det ingen fara med pappa, några dagar senare ringde de och sa att jag borde komma dit. Jan körde ned från Blekinge, hämtade mig och körde mig till Borås. Pappa var pigg och glad och verkade må hur bra som helst. Därför åkte vi hem till Blekinge dagen efter. Jag lyssnade på faktaboken i bilen och fokuserade på att verkligen lyssna och förtränga alla tankar på pappa.

Jag kom hem och började skriva de första kapitlen på boken. Mycket av mitten var redan skrivet, eftersom det handlade om Henrik VIII. Dagen efter vi kommit hem ringde de från sjukhuset och sa, att om jag ville träffa pappa en gång till i livet borde jag köra till Borås direkt. På tio minuter var jag klar att åka. Jan hade packat matsäck och jag hade ännu inte packat upp väskan från Skåne. Det var bara att köra.

Efter två dygns vaka dog pappa och så även alla mina ord.

Jag har aldrig tidigare varit med om att orden helt har försvunnit, visst hade det varit trögt när hunden dog, men det hade inte varit helt tomt. Jag skriver tre till fyra böcker per år. Orden bara finns där och flödar av sig själv. Nu var det helt stopp. Paniken växte inom mig. Boken skulle egentligen ha kommit ut i juli, början av augusti. Nu var det redan mitten av juni och jag såg ingen möjlighet till hur jag skulle få boken klar innan bokmässan, eller ens tryckt innan årets slut.

Jag bara grät och var helt förkrossad. All tid gick åt till att ordna begravning och allt runt den, skriva orden som skulle vara i tidningsannonsen, göra häftet till begravningen och skriva ihop text till den. TudorRosen Kampen om makten var helt borta ur mitt medvetande. Ändå låg boken där och pyrde och pockade på uppmärksamhet och jag hade ont i magen, huvudvärk och mådde konstant illa.

Eftersom jag har skrivit två skrivböcker och uppmanar alla att inte sitta och vänta på att inspirationen ska komma, lydde jag min egen uppmaning och satte mig vid datorn. Där satt jag och stirrade på skärmen, och grät.

Pappas visdomsord ”Allting är möjligt!” hoppade omkring inom mig. Om det var någon gång jag borde försöka följa dem var det just nu.

Då kom jag på ett sätt att komma igång. Jag skapade en fiktiv person som var min pappa. Han hade pappas visdomsord, han älskade musik och kvinnor som pappa, han var levnadsglad, ja han var pappa helt enkelt.

Direkt jag kom på den idén flödade orden och jag skrev och skrev och skrev. Jag kände fortfarande pressen och arbetsdagarna blev mycket långa. Upp vid fem och sent i säng, hela tiden skrev jag eller läste in fakta jag tyckte saknades i boken. Maken skötte allt, fixade mat och tog hand om hundarna. Jag skrev, åt, skrev, sov, skrev, läste, skrev…

Dessutom höll jag två skrivarkurser, under två helger. När kursdeltagarna arbetade, bearbetade jag TudorRosen i huvudet. Att arbeta med skrivprocessen var bra för mig, då kom jag på misstag jag hade gjort i boken, sådana som jag kanske normalt inte hade gjort.

När jag skrev sista meningen på TudorRosen Kampen om makten brast jag i gråt. Jag var så trött, jag var även oerhört ledsen över att boken var klar. Det var som om pappa dog ännu en gång, eftersom jag nu var tvungen att lämna honom ifrån mig.

Normalt brukar boken gå iväg till flera korrekturläsare för att de ska ha god tid på sig att läsa korrektur. Nu fanns inte den tiden. Endast en korrekturläsare kontaktades, en som hade väntat på boken och verkligen längtat efter den, en som egentligen inte hade tid att läsa den, men som satt på tåg och flyg och läste pdf-filen jag hade mejlat henne.

Under tiden som hon läste korrektur, läste även jag och min man boken, om och om igen. När jag fick korrekturläsarens kommentarer åtgärdade jag de saker hon hade påpekat och boken blev ännu bättre.

Mitt i korrekturläsningen var jag tvungen att åka till veterinären med min tredje hund, den minsta i flocken, dock 10 år. Det visade sig att hon hade blivit blind. När jag fick det beskedet kom tårarna. Inte ännu en motgång. Jag klarade inte mer!

31 juli var absolut sista dagen för manuset att gå iväg till tryckeriet. Den 30 juli var boken så klar den någonsin kunde bli och gick iväg till tryckeriet. Då höll jag på att klappa ihop. Jag sov och sov och sov, hade ingen aptit och grät konstant. Boken skulle komma i tid till Bokmässan i Göteborg sista veckan i september.

Lättnaden var enorm! Om jag kunde färdigställa en bok under de omständigheterna, då klarar jag allt!

Nu borde jag egentligen ha semester, åka på spa, bara vila. Jag har just klarat av pappas begravning och är på väg att röja hans gård. Jag ska skriva ihop föredraget jag ska hålla på Egenutgivardagen i Stockholm i september och förbereda seminariet jag ska medverka i på Bokmässan. Dessutom har jag börjat på en ny bok!

Att skriva är för mig som att andas, ett tag var det som om jag inte fick luft.

Nu andas jag igen, jag skriver, jag lever!

Kim M Kimselius