Intervju med Ulrika Jannert Kallenberg

961644_732300290217429_239213732_n

Jag heter Ulrika Jannert Kallenberg och är född och uppvuxen i Lund. Jag bor sedan 20 år i Ljungskile där jag jobbar som journalist och litterär översättare på mitt eget företag Orda Om. Jag är gift och har en trettonårig dotter. Min fritid handlar mycket om djur; jag har ett lettiskt halvblod som heter Arsa, hundarna Mr Darcy och Truls och katterna Lizzie och Kitty. Jag gillar också att läsa böcker, gärna romaner som handlar människoöden.

När insåg du att du ville bli författare?

Jag har alltid velat bli författare men jag har inte vågat. För mig känns det nu som om jag under hela mitt liv har arbetat mot målet att skriva min bok ”Döden ingen talar om”. Efter gymnasiet studerade jag språk i ett antal år, sedan utbildade jag mig till journalist och därefter till litterär översättare – så i hela mitt vuxna liv har jag hållit på med språk och skrivande, men det är först nu som jag skrivit min första bok. Jag har dock gett ut cirka 15 översatta böcker sedan 2002.

Vad inspirerade dig till att börja skriva?
Min mammas död. Min mamma dog plötsligt och helt oväntat i augusti 2011. Jag hamnade i ett slags handlingsförlamning som jag hade svårt att ta mig ur. I samband med hennes död började minnesbilder dyka upp i mitt huvud – frivilligt och ofrivilligt – och dessa minnesbilder skrev jag ner – det var starten till min bok.

Du har nyligen gett ut en bok. Vad heter den och vad handlar den om?
Min bok heter ”Döden ingen talar om” och handlar om hur det var för mig att växa upp med en pappa som tagit sitt liv och den tabubeläggning som efterföljde. Min pappa dog i Lund 1967 när jag var fyra år gammal och som barn och ung gick mitt liv till stor del ut på att söka efter pusselbitar för att förstå hur min pappa dog och vem han var. Det fanns ingen som ville prata med mig om honom. Ingen. Jag tror att situationen komplicerades dels av den tidsanda som fanns då – att man inte skulle berätta svåra saker för barn och att psykisk ohälsa var skamligt – och dels av att min pappa kom från en religiös familj där självmord var syndigt. Men tyvärr är det nog på många sätt likadant i dag när det gäller synen på självmord och psykisk ohälsa – ingen vill prata om det och som anhörig blir man ofantligt ensam. Att inte få veta någonting om en förälders liv och död sätter djupa spår i ett barn.

Vad var det svåraste med att skriva den?
För mig var det ibland svårt att minnas sorgen och frustrationen över att min pappa var död – det var helt enkelt väldigt smärtsamt eftersom jag också höll på att försöka överleva min mammas död. Jag behövde väcka den lilla flickan i mig och plocka fram henne och hennes känslor. Å ena sidan gick det helt automatiskt, men å andra sidan var det svårt att möta en del av mig själv som hela tiden funnits där under huden, men som jag samtidigt tränat mig på att gömma undan.

Vilka tips vill du dela med dig av till andra författare?
Jag tror att det är viktigt att ha tålamod. Det kan dröja tills allt faller på plats både när det gäller boken i sig, sättet att skriva den och hur boken ska ges ut. Det är viktigt att känna sig nöjd när boken är klar och utgiven och då kan man inte ha för bråttom.